I generationer har människan strävat efter drömmar, efter nya horisonter. Med hjärtan fulla av äventyr, romantik, sorg och smärta. Genom vår strävan har vi förändrat världen, lämnat oanade spår vi inte ens var medvetna om att vi skapade. Hela tiden med tron att de måste finns något bättre därute för mig. Vinden för mina tankar ned från bergen och ut mot stora vatten.
Grapefrukten är bara en av de oanade skapelser vi gjorde längs med vägen.
Grapefrukt är nämligen en hybrid mellan söt apelsin (Citrus sinensis) och pomelo (Citrus maxima), som enligt alla källor jag kan hitta verkar ha uppstått av en ren slump på Barbados någonstans under 1700-talet. Dess historia är brokig och innehåller både myt och fakta. För historians skull så har jag valt ut några punkter jag tycker är viktiga att känna till.
--- Den äldsta kända myten om frukten säger att en sjöfarare vid namne Kapten Shaddock skall ha fört med sig pomelo-frön till Jamaica och därför kallas den ibland för ”shaddock” och beskrivs med detta namn i ”Hughes' Natural History of Barbados” från 1750
--- Det var en man vid namn Odet Philippe som 1823 sen förde den till Florida i USA. Men den magiskt goda rosa grapefrukten upptäcktes först år 1908, även den i Florida
--- Först 1830 fick plantan sitt namn Citrus paradisi av botanisten James Macfadyen.
--- Kimball Atwood var grundare till Atwood Grapefruit Company som uppkom i slutet av 1800-talet och var för en tid den största grapefrukt-odlaren och exportören i världen.
Grapefrukten tillsammans med humle och honung har länge haft en plats i vår medicinska historia. Humle har jag skrivit om i tidigare krönikor, så jag gör i stället en snabbdykning ner i honungens många egenskaper. Den är trots allt bra till många saker förutom mjöd.
--- Honung är den äldsta källan till socker som människan känner till, långt innan vi lärde oss odla sockerbetor eller sockerrör. Honung har varit essentiell för jägare och samlarkulturer genom hela mänsklighetens historia och självklart basen för vår äldsta (och ädlaste) berusningsdryck, mjöd!
Det finns så mycket att berätta om honung att det förtjänar en egen doktorsavhandling, som så många av mina sidospår, och är det inte underbart att få upptäcka så pass mycket nytt och spännande längs med vägen av ens egna favoritprojekt? Men för att hålla det enkelt så ska jag börja med de mer välkända egenskaperna hos honung:
Honung har antibakteriella egenskaper
Den hjälper mot lätta brännskador
Är analgetisk vid insektsbett
Lindrar halsont, samt mycket mer.
Honung har även flera mindre kända egenskaper:
Den kan leda ljus och elektricitet, egenskaper som bland annat används för att bestämma honungens kvalitet.
Har en polariserande effekt på ljus
Honung har förmågan att absorbera fukt och kallas därför för hygroskopisk
Honung innehåller även naturliga jäsämnen, vilket förklarar varför det går att göra mjöd utan tillsatt jäst, men det tar förstås mycket längre tid.
Sist men inte minst så är honung en organisk produkt som måste behandlas varsamt, om den hettas upp för mycket så mister den sina medicinska egenskaper. Så om du vill att honungen i ditt te skall vara verksam (som mer än sötningsmedel), så bör teet inte vara varmare än 45–50°C. Det lättaste sättet att testa värmen är att doppa ner fingret i tex ditt te, om du inte bränner dig, så gör inte honungen det heller.
Nog om alla ingredienser och mer om själva mjödet för denna krönika, ”Possibly the Grapest Mead of All Time”. Det är det längsta namnet på ett mjöd som jag någonsin skrivit om, så för enkelhetens skull så kallar jag det rätt och slätt för Grapefruktmjödet.
Det fanns en tidigare version av detta mjöd som gjordes som en kollaboration mellan Mjödhamnen och Omnipollos ”Magic Numbers series” nr 1.618. Detta mjöd tappades på 30L fat och låg på 6.5%, vilket dom snabbt upptäckte var en dålig idé. För då honungen jäst klart så sattes en sekundär jäsningsprocess i gång pga. den höga syran i grapefrukten, och det smärtar mig att säga att många liter mjöd gick till spillo när flertalet fat EXPLODERADE!
Detta har gjort att när Mjödhamnen bestämde sig för att prova på nytt, så beslutades det att höja promillen till hela 14% för att undvika ett upprepande av denna katastrof. Men ändrar man en sak i ett recept, så ändras allt, som vi alla vet.
Så till skillnad från det förra mjödet, som jag minns med kärlek, som var lätt som ett vin, syrlig som en cider och kryddig som en öl så ska det nu bli spännande att se vad denna uppgraderade version kommer att bjuda på för spännande upptäckter.
Spänningen låter sig inte vänta, för redan vi första smakprovet så uppenbaras för mig det här mjödet besitter en frisk, nästan lite bubblig smak, för det är ett mousserande mjöd. Det bör tilläggas att skälet till att man generellt sett inte kolsyrar mjöd är pga att honungen är så tung att den dödar kolsyran nästan omedelbart. Men till skillnad från andra drycker (inkl vatten) så smakar det inte avslaget utan bara friskt.
--- Att mjödet är smaksatt med är grapefrukt känns omedelbart. För de av oss som ätit färsk grapefrukt, så är den syrliga smaken är omisskännlig och som en sista spännande eftersmak gör sig humlen till känna med en lätt beska som bryta mjödets sötma. Det är grapefrukten och humlen som är de två dominanta delarna i den här trion där honungen bär upp och balanserar dem båda. Dess doft är subtil i det extrema och nästan omöjlig att fånga men om du håller kvar mjödet och drar in doften djupt, så kommer smaken bli ännu ett snäpp sötare. Fast denna gång så är det fruktig sötma som kommer fram, vilket är lite spännande i sig för den grapefrukten som vi nordbor är vana vid är sur och nästan lite bitter, detta beror på att den inte hunnit mogna under överfarten hit. För en mogen grapefrukt är nästan lika stor som en vollyboll och kan ha upp till en decimeter tjockt skal, själva frukten inuti är nästan sötare än apelsin med pomelons syrliga undertoner. Mjödhamnen har alltså än en gång lyckats att lura fram lite av fruktens naturliga sötma i jäsningsprocessen, den är inte alls lika markant som själva frukten, men den finns ändå där.
Med många andra mjödsorter så har frågan om mat varit enkelt, en smak eller en doft säger mig nästan med en gång vilken sorts mat som skulle passa tillsammans med mjödet. Men denna gång var det betydligt svårare, för ingen smakkombination gjorde sig uppenbar i mitt sinne, och tanken slog mig att detta kan vara ett renodlat sällskapsmjöd.
Alla andra krönikor jag har skrivit handlar bordsmjöd även känt som matmjöd och dessertmjöd samt mölskor. Dessa drycker som tar sin plats på middagsbordet och som kan användas till matlagning, men aldrig tidigare har jag övervägt att ett mjöd inte skulle paras ihop med något att äta.
Självklart vill jag ändå ta mig an utmaningen och testa om mjödet över huvud taget går att passa ihop med mat. Resultatet gav en snabb respons, Detta mjöd är som sagt otroligt svårt att passa ihop med mat, för dess breda smak överväldigar både fisk, grönsaker samt kött. Det går att para ihop med välkryddat nötkött eller starkare ostar men jag måste uppmana till försiktighet för grapefruktsmaken kan lätt ta över, allt.
Vid den här punkten så var jag redo att släppa frågan om tilltugg men tanken att det kanske var ett renodlat sällskapsmjöd förde tankarna in på en annan bana, nämligen på en mimosa. Denna ikoniska frukost/brunch drink består av valfri mousserande (cava, prosecco eller champagne) tillsammans med apelsinjuice. Så jag blandade rätt och slätt 40% grapefruktmjöd med 60% apelsinjuice och fick den godaste mimosan jag någonsin smakat! Den var friskare och mycket mer nyanserad än en ”vanlig mimosa”. Kombinationen av grapefrukt och apelsin är utsökt, mjödet besitter inte samma sorts syra som ett druvbaserat mousserande, utan bidrar i stället med en underton av sötma från honungen. Humlen som annars balanserar det hör mjödet känns inte av i mimosan men jag betraktar inte det som en förlust.
Grapefruktmjödet som bas i mimosan är i min mening fantastisk, och på alla sätt godare än den vanliga klassikern. Till skillnad från en ”vanlig mimosa” som behåller in egna smak nästan oavsett vad du äter eller dricker samtidigt så kan en mjöd-mimosa även skifta smak. Till exempel så kan smaken av morgonkaffe på tungan göra att mjöd-mimosan skiftat och bringat fram citrussmaken, med mer av apelsinen utöver själva grapefrukten.
Jag känner mig nu säker på min sak när jag utnämner grapefruktmjödet till ett utmärkt sällskapsmjöd som kan avnjutas helt på egen hand. Om du vill leka lite med upplevelsen och presentationen av mjödet så rekommenderar jag att servera den ”on the rocks” då några isbitar kan mildra beskan och sätt mer fokus på citrus aspekten. Vill du göra din drink lite mer festlig så rekommenderar jag röda bär eller en annan söt frukt. Frysta bär, speciellt jordgubbar, tar inte bara fram en fräschör, utan även en helt ny variant av syra som ger en friskhet som är svår att motstå.
Under piraternas storhetstid inträffad på Barbados ett lyckat misstag som innebar att Citrus paradisi, grapefrukten, såg dagens ljus. Samtidigt firade humlen triumfer och statsmakterna i Sverige såg sig till och med tvungna att lagstadga dess odlande för att garanterar att vi aldrig skulle vara utan den. Jämte humle och grapefrukt så var honung en vanlig ingrediens i den tidens läkemedel, dessa tre komponenter användes flitigt och har därför levt vidare i folks medvetande.
Detta citat kommer från flaskan, som Mjöd Nörden herself har skrivit
Vad tänker du göra under nyårsnatten? Har du kanske några löften att infria, eller kanske bara delar den med härligt sällskap?
Själv så kommer jag definitivt att skåla in det nya året med lite mousserade grapefruktmjöd, och som namnet förtäljer så är det ju ”Possibly The Grapest Mead Off All Time”.
Nu lämnar jag din med förhoppningar om det nya året, och en drömmande äventyrslust som sveper dig bakåt i tid och rum till piraternas storhetstid.