Vid staden Grunwald stod en gång en mäktig här av Teutoner-riddare för att möta de förenade styrkorna från Kungariket Polen och Storhertigdömet Litauen. Detta skulle leda till höjdpunkten för den Polsk-Litauiska Unionens makt i östra Europa.
Jag har tidigare skrivit om ett annat polskt mjöd, nämligen Korzenny, och det var ett stort nöje. Det är nu dags att återvända till Polen med ett mjöd som fått sitt namn efter en av det största segrarna i Polens historia. Mjödet Grunwaldzki. Polackerna är troligen Europas mästare inom mjödtillverkning och de kommande året så skall vi utforska flera polska mjöder men låt oss först börja med en repetition.
Polackerna är mycket måna om klassificeringen av mjöd. Miód pitny, (polska för mjöd) betyder rakt översatt drickbar honung och de delas in i fyra klasser, (SUB) beroende på andelen honung mot andelen vatten.
Mjödet jag skrev om i Januari (Korzenny) hör till den första kategorin, Czwórniak. Det mjöd jag skriver om nu är en Dwójniak. Bara en tredjedel så mycket vatten i förhållande till honungen, mer än dubbelt så länge lagrat. Detta är vad polackerna själv klassar som ett sött mjöd och med tanke på hur sött jag upplevde deras torra mjöd så är mina förväntningar höga.
Mjöd är oftare än inte väldigt komplext i smak och doft (några undantag finns förstås) så när jag säger att smaken av Grunwaldzki är vida mer komplex och subtil än något mjöd jag skrivit om tidigare så vill jag att du, kära läsare, till full skall kunna uppskatta viden av detta uttalande.
--- Ett mjöd så här sött avnjuts med fördel i små glas, såsom likör, whiskey- eller konjakskupor. Jag riktar här ett tack till Öl & Whiskymässan som producerar så många olika provnings glas som vi besökare sedan kan ta med oss hem.
Första tanken som kommer till mig är att smaken till en början är frisk, nästan lite syrlig. Men den subtila fruktsyran utvecklas snabbt till att bli både söt och kryddig. Tankarna förs direkt till juliga kryddor såsom klöver och peppar, i eftersmaken så döljer sig något mörkare med spår av ek och anis. Den sistnämnda kryddan anis blir tydligare när jag drar in doften av mjödet och aromen i sig är ljuvt bittersött- rik på honung och örtigheten hos nejlika och timjan samt de subtila frukttonerna som inte låter sig identifieras.
Jag kunde inte motstå att prova mjödet i mitt Mjöd Nörds glas, som trots allt är en perfekt provnings-kupa för mjöd och mölska av alla de slag. De intressanta resultatet lät inte heller vänta på sig. Doften hade fortfarande kvar syran men äntligen så kunde jag identifiera doften, vinbär. En syra som lutar åt solvarma röda vinbär, men med en beska från svarta vinbär och en underton som för tanken till ek-lagrad sherry. När mjödet sen virvlar mot glasets innerkanter så raffineras doften ännu ett snäpp och får en ton av hjortron, jag funderar över om det är mina skandinaviska fördomar som automatisk associerar det bittersöta med hjortronen och undrar också om någon född/uppvuxen i ett annat land med andra frukter och bär skulle göra samma association eller jämföra med något helt annat. - Oavsett vilket så är Grunwaldzki mycket komplext och klassas som ett halvsött mjöd även hos polackerna. Det är dock inte ett rent dessertmjöd, då dess mörka, bittra toner skapar flera lager av smakassociationer där dess doft och smak bjuder in till att utforska mer.
Så sött som Grunwaldzki är så var det en självklarhet att prova den tillsammans med en liten ostbricka bestående av Rök-ost, Taleggio (halvmjuk kittost från Italien) och Appenzeller (opastöriserad hård ost från Schweiz).
- Rök-ost är en personlig favorit och tillsammans med den här osten så blir mjödet om mjöligt ännu sötar. Den får tydliga toner av mörk sirap, bränt socker och en mycket trevlig eftersmak av rökt ek.
- Taleggio är en mild mögel ost, med precis så mycket skärpa att det ger smak men tillräcklig rund för att inte bli överväldigande. För mig som är lite känslig mot just mögel ostar är den ett perfekt mellanting. Tillsammans med mjödet så tappar osten lite av skin skärpa och mjödets naturliga beska träder fram som ett bra komplement och den lilla skärpan i osten förstärks i eftersmaken- inte på ett oävet sätt utan den ger snarar en större bredd och de ”skarpare tonerna” i smaken mjukas upp av mjödet.
- Appenzeller är en klassisk och riktigt trevlig ost som har sitt ursprung i nordöstra Schweiz och osttillverkningen är över 700 år gammal. Den är torr, smakrik och salt vilket tjänstgör som en kontrapunkt till de två andra ostarna. Mjödet blir friskar när det möter ostens sälta och återigen så kommer den subtila frukt-syran fram som ännu en gång vägrar låta sig identifieras. Det är både frustrerande men samtidigt så otroligt attraherande att det här mjödet hela tiden visar en ny aspekt som inte går att sätta fingret på.
En annan kombination tillsammans med mjöd, både halv- som helsött är självfallet choklad, så ostbrickan följdes upp med en liten chokladprovning.
- Chokladtäckt kaffenöt är i sig en självklar och klassisk smakkombination, men när mjödet möter den här smakkombination så blir förändringen signifikant- doften blir rundare och fylligare och smaken hos kaffenöten blir allt kryddigare. Bittersöt precis som kaffet. De smälter ihop med en besk underton och en hög sötma som förhöjer båda delarna. Utöver att jag glatt konstaterar att Grunwaldzki passar utmärkt med choklad så anar jag med nyfikenhet att den också skulle bli en lämplig avec till en Espresso eller som grunden till en Kaffe Karlsson, detta måste undersökas vidare vid ett senare tillfälle!
- Mjölkchoklad med kokos är också en klassisk kombination i chokladasken och med tanke på hur sött både mjölkchoklad och kokos kan vara på egen hand, så funderade jag på om det här skulle kunna bli för mycket av det goda, men jag blev mycket positivt överraskad när jag märkte att Grunwaldzki nästan bryter sötman helt i den ljusa chokladen så kakaons bitterhet i den annars mjuka mjölkchokladen blir tydligare, samtidigt som att kokos-smaken lyfts fram och mjödet blir luftigare. En tanke slog mig att det kan vara en reaktion mellan det vita sockret i mjölkchokladen, fruktosen i kokosen och sockerarterna i den fermenterade honungen som lyfter fram alla smak-komponenterna och förstärker grund-aromerna. En äkta kemist skulle absolut kunna ”bryta ned” denna teori på en atomisk nivå, men jag har ändå roligt när jag leker med tanken.
- Mörk chokladtäckt mandel tillsammans med Grunwaldzki gav mig en rejäl överraskning, för då när här frestande smakbiten av mörk choklad blandades med mjödet så fick detta kraftiga mjöd den mörka chokladen att försvinna helt och smaken av mandeln framträdde som höjd på en bädd av honung och eftersmaken av mjödet blev bittersött igen men på ett nytt sätt. Den här specifika upplevelsen av skiftande bittersöta smaker behöver helt klart utvecklas vidare i ett eget stycke.
- Ren mörk choklad gav dock svaret på en av frågorna, med det förra smakexperimentet så väntade jag mig nästan att resultatet, att mörk choklad helt försvinner i detta mjöd. Det är så pass kryddigt att mörk choklad med lägre sockerhalt inte står sig mot den och ändå är det ”bara” tredje av de fyra sorterna i den polska söthets kategoriseringen, dess kryddighet är verkligen dominant och sötman kommer sekundärt och hjälper till.
En inte lika självklar kombination med mjöd är glass, så jag bestämde mig för att prova detta tillsammans med en skopa italiensk vanilj från Lejonet & Björnen, och den här smakupplevelsen är den enda hittills som jag vågar kalla subtil. Att göra en ”mead-float” med glassen bidrar till att kombinationen mellan glassens och mjödets sötma försvinner lite och kryddorna i mjödet lyfts fram tillsammans med den dominanta glassens primära krydda, vanilj. Eftersmaken uppenbarade sig som något som jag skulle vilja beskriva som en mjuk sälta, men inte så at den förtog den milda sötman utan snarar accentuerade den. Ännu en gång så ger Grunwaldzki en flyktig eftersmak som inte låter sig definieras.
~ Jag varken förespråkar eller uppmanar till bruket av tobak! ~
Tobak har en djup plats i vår kultur - var sig vi vill eller ej - på gott och ont, och jag skall alltid minnas doften av en parfymolja jag än gång hade, marockansk ros och tobaksolja. En kombination av sötma, bitterhet, romantik, sensualitet och en gnutta vildhet. Aldrig heller kommer jag att glömma doften av piptobak med lukten körsbärsträd i sommarnatten. Så med alla dessa minnen i tankarna så valde jag att testa mjödet mot röken i sig. Tobak precis som så många andra smaker, gifter sig väl med detta kryddiga mjöd. Kombinationen av Grunwaldzki med tobaksrök, ger en ännu högre grad av bitter sötma i smaken som både är tydligt men samtidigt flyktig och precis som en välgjord parfym så kittlar den alla dina sinnen innan den försvinner och ger dig kanske även några vackra minnen på vägen bort.
Jag har nu upprepat mig om denna bittra sötma flertalet gånger och det är hög tid att göra ett djupdyk i den här specifika nyansen. För varje bittersöt nyans som jag fångat är unik i sig och du måste helt enkelt prova detta mjöd själv för att verkligen förstå vad jag menar med detta. Vare sig du provar dig för sig själv, mot ost, choklad eller andra komponenter så kommer du få en ny unik nyans varje gång. Grunwaldzki har från första varit en trollbindande kavalkad av smaker som aldrig riktigt går att sätta fingret på. Som en lyxig glögg som alltid håller ett smakrikt ess upp i sin metaforiska rockärm och hur du än försöker, så finns det alltid någon spännande smak du inte kan identifiera.
Det behöver knappast sägas att jag bara måste prova Grunwaldzki varm, värmt så är det fortfarande sött men värmen bidrar även till att ge det en mildare ton och en rundare karaktär. Eken försvinner och honung blir mer prominent, och detta öppnar upp för ytterligare kryddning och kan med stor fördel serveras som en glögg, precis som Korzenny. Det är gott både som det är eller som bas för egna kryddäventyr. Men ett varningens ord, precis som många mjöd så har den en styrka på 15% och en snabb värmning i mikron kommer inte ta bort alkoholen så drick med viss försiktighet. Om du är oförsiktig så kommer varm Grunwaldzki gå dig till huvudet väldigt fort, och kom ihåg att inte värma det till över 45°(50°) då alla de goda egenskaperna hos honungen dör då.
Så till sist närmar vi oss slutet av ännu ett mjödäventyr, denna krönika avslutar även det andra året på min egen min mjödresa. Det här är utan tvekan en av de längsta krönikor jag någonsin skrivit för Grunwaldzki är utan medtävlan de mest komplexa mjöd jag hittills provat och det säger en hel del. Detta mjöd är bland det kryddigaste och sötast jag någonsin druckit, med undantaget Branden på Orten och Jadwiga. Grunwaldzki har fått sitt namn från den region där ett av Polens mest avgörande fältslag genom historian tog plats och föga förvånande är det ju egentligen, då vi gärna döper mjöd efter betydelsefulla platser, mytologiska figurer eller sagoväsen. Det är ett påtagligt sätt att knyta an till sitt lands historia och kultur.''
Så jag här sitter jag och känner mig välsignad att få njuta av så många goda sorters mjöd. Varenda mjöd jag någonsin druckit har jag haft turen att uppskatta, några må ha tagit lite tid och experimenterande att hitta de goda smakerna, men jag har aldrig mött ett mjöd jag inte kunnat ta till mig på något sätt.
--- Jag visste att var ett passande mjöd i juletid, men det har visat sig vara så mycket mer. I Grunwaldzki så känner jag av historiens vingslag, sötman av seger, bitterheten av förlust och de lagrade kryddiga smakerna av åren som lagrats på varandra. Dess varma, rika smak fyller mig och för mig bort genom tidens landskap.
Nu lämnar jag dig, och som alltid, med en sång - denna julsång är den som förtrollat mig mest av alla detta år. God Jul och god fortsättning!